Things keep on coming back

Jag skrev igår om hur jag ser på mitt förflutna och att jag måste ta itu med saker som fortfarande finns kvar. Hur jag blev behandlad av mina föräldrar när jag var liten finns kvar. Eftersom mamma blev sjuk när brorsan föddes så har han alltid vara den söta lilla gulleplutten som skulle få ha det så bra som möjligt och jag blev behandlad som, ja jag vet inte vad! Han fick precis allt han ville ha, jag fick inget, bara om jag köpte det för mina egna pengar. Han fick aldrig skäll för något han gjort, mig skrek de rakt i ansiktet på. Så är det inte längre för vi har haft ett samtal innan om att det är så ledsna för hur de behandlade mig. Jag var älskad, helt klart. Det förklarade jag ju när jag skrev om mobbingen. Men brorsan var viktigare än mig. Han var fruktansvärt bortskämd förr och är det fortfarande. Nu för tiden när jag är ute på stan med familjen och mamma och pappa tänker köpa en liten grej åt mig som jag gärna vill ha så känner jag mig ofta så jäkla bortskämd och sa alltid: "Men jag kan köpa det för egna pengar!", då brukar jag i stort sätt vara pank men nej, de betalar. Fy fan vad jag hatar den känslan men jag blir samtidigt tacksam.



Brorsan ringde från sin kompis och sa att hans mobil som han har lånat från telia (hans mobil är på lagning) hade gått sönder när han tappade den i golvet. Det var pappa då som pratade med honom och jag var självklart nyfiken på vad de pratade om och tänkte: "Ja, men om han har haft sönder den, då måste vi ju betala jättemycket för den!" "Japp!" sa han då helt enkelt. Då blev jag arg och frågade irriterat varför han tog det så bra! Hade det varit jag, i brorsans ålder dessutom, så hade jag blivit sönderskälld och tvingad att stanna nere på mitt rum i timmar. Tystnad... mamma ropar och blir sur för att jag jämför mig själv med honom. Det sabbar min dag någorlunda och lite smådeprimerad blir man. Men efter ett tag kommer både mamma och pappa och ber om ursäkt igen för mina erfarenheter av hur jag blev behandlad. Det är jätteskönt att få ett förlåt från dem men det gör fortfarande ont. Jag slipper iaf plågas av tanken att jag jag var mindre värd men det kommer inte gå över på ett ögonblick.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0