Jag är trött på detta nu
Trött som jag var la jag mig tidigt. Skolan börjar ju snart så man tycker ju att det är lika bra att vänja sig vid bättre tider nu. Den hemska känslan om att hösten är på väg finns kvar och jag tror att jag är på väg neråt. Något som påverkar mina höst/vinter-depressioner enormt mycket är själva "tillståndet" i min familj. Jag älskar min familj gränslöst men jag hatar det som har blivit av den. Att alla fördomar om varandra har lett till att pappa snart har tillbringat ett helt år utan att prata med sin egen mamma eller syster. Det blev inte ens något firande för pappas 40årsdag. Det borde väl vara ett stort ögonblick i någons liv? Jag tycker iaf att det är enormt stort att pappa har blivit 40. Men pga att dom vägrar prata med varandra så planerade jag och farmor en present från mig och hela pappas familj så att dom kunde få gratta honom på långt håll. När jag sa vilka den var ifrån så blev han ganska chockad på det lite sämre sättet så jag har tvingat honom att inte slänga bort den pga det. Som tur är så använder han den för fullt, då tyckte han iaf om presenten.
Pelle är så ledsen för att han inte får träffa dom så han frågade mig igår: "När får jag träffa dom?!". Visste inte alls hur jag skulle svara på den frågan så jag sa bara att jag inte visste. Den frågan krossar mig! Jag blir jätteledsen för både hans och min egen skull. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att komma överens?! Både min familj och pappas familj har gjort fel! Det är lika mkt bådas fel. Dom gör saken bara värre genom att låta mig och speciellt Pelle lida. Jag vet ju vad som har hänt för jag har hört BÅDAS version av det men Pelle vet inte alls vad som har hänt. Jag fattar inte hur dom kan sova på nätterna. Min natt blev i stort sätt sömnlös och full av gråt. Jag orkar inte med den här skiten längre. Kan dom inte bara sätta sig ner med varandra och bara prata ut?! DET ÄR INTE SÅ SVÅRT!!!! Det har jag TVINGATS till minst 100 gånger! Nu tycker jag att det är deras tur! Men min familj är så jävla FEG!!! Så det blir nog jag som får se till att nåt händer. Jag är bara 16 så jag kommer säkert inte lyckas men man kan ju försöka...
Pelle är så ledsen för att han inte får träffa dom så han frågade mig igår: "När får jag träffa dom?!". Visste inte alls hur jag skulle svara på den frågan så jag sa bara att jag inte visste. Den frågan krossar mig! Jag blir jätteledsen för både hans och min egen skull. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att komma överens?! Både min familj och pappas familj har gjort fel! Det är lika mkt bådas fel. Dom gör saken bara värre genom att låta mig och speciellt Pelle lida. Jag vet ju vad som har hänt för jag har hört BÅDAS version av det men Pelle vet inte alls vad som har hänt. Jag fattar inte hur dom kan sova på nätterna. Min natt blev i stort sätt sömnlös och full av gråt. Jag orkar inte med den här skiten längre. Kan dom inte bara sätta sig ner med varandra och bara prata ut?! DET ÄR INTE SÅ SVÅRT!!!! Det har jag TVINGATS till minst 100 gånger! Nu tycker jag att det är deras tur! Men min familj är så jävla FEG!!! Så det blir nog jag som får se till att nåt händer. Jag är bara 16 så jag kommer säkert inte lyckas men man kan ju försöka...
Summering, igår + idag del 2
Inte lika positivt nu kanske... Efter det roliga sattes hjärnan igång riktigt ordentligt. Det har varit grymt jobbiga konflikter i familjen i mer än ett halvår, den och den har slutat prata med den och den helt och hållet. Eftersom mina föräldrar är involverade så kan jag ju inte göra nåt mer än att bli berörd utav det. Jag är så jävla trött på att det ska behöva vara så illa mellan mina närmsta. Jag funderar starkt på att faktiskt försöka lösa det för jag vill inte ha det såhär. Varken mina föräldrar eller dom som dom bråkar med försöker ens. Därför känner jag att nån måste göra det. Jag och brorsan är ju oxå involverade i det hela eftersom man tappar ju kontakten med dom. Mamma och pappa styr inte över mig till 100%, kanske bara 20% så jag får träffa dom om jag vill men det får ju inte brorsan min. Han blir ju jätteledsen när jag får träffa dom och inte han.
Sen så har jag tänkt på hur riktigt jävla illa jag blev behandlad utav alla mina lärare när jag var liten. När jag blev mobbad gjorde dom inte ett skit för att hjälpa mig. Dom sa bara att det var mitt fel hela tiden och jag gjorde si och så och jag måste göra det och det för att bli kompis med nån. Ojoj vilket bra självförtroende man fick. Dom fick mig att känna mig så jävla värdelös! Det dumma är att jag inte fattade det själv förrns nu i efterhand! Jag gjorde allt jag kunde för att få lärarnas respekt osv. Jag sa att dom hade fina kläder, att dom var fina i håret när dom hade klippt sig och en massa sånt men vafan gjorde det? Inte ett jävla skit! Dom klagade bara på mig. Varenda jävla dag. Jag var lydig och var aldrig elak mot nån men ändå var jag tvungen att må så dåligt pga alla fördomar om mig! Jag var ett psykobarn... Jag hatar inte folk men detta är ett stort jävla undantag. Jag hatar alla i klassen som gjorde mig illa, jag hatar precis varenda jävla lärare som jag har haft innan högstadiet. Mamma har fortfarande kontakt med en av dom har jag sett så jag funderar starkt att skriva ett stort jävla hatbrev till henne. Det kanske låter lite grymt men jag vill iaf att hon och MÅNGA fler ska fatta hur illa dom har gjort mig. Dom har skadat min själ så hårt att såren aldrig kommer kunna läkas. Just nu är den omplåstrad och mår bättre iaf. Jag gör mitt bästa för att gå vidare med mitt liv och jag behöver yttra mig för att kunna göra det. Jag kan helt enkelt inte hålla allt inne. Det mesta har kommit ut och det är en stor jävla lättnad att få slippa vära bördan själv. Det är så mkt lättare att öppna sitt hjärta hos sina närmaste vänner och få höra deras hostoria och dela smärtan än att ha sin egen inuti sig själv. Enligt mig är det en gåva som man måste ta vara på.
Sen så har jag tänkt på hur riktigt jävla illa jag blev behandlad utav alla mina lärare när jag var liten. När jag blev mobbad gjorde dom inte ett skit för att hjälpa mig. Dom sa bara att det var mitt fel hela tiden och jag gjorde si och så och jag måste göra det och det för att bli kompis med nån. Ojoj vilket bra självförtroende man fick. Dom fick mig att känna mig så jävla värdelös! Det dumma är att jag inte fattade det själv förrns nu i efterhand! Jag gjorde allt jag kunde för att få lärarnas respekt osv. Jag sa att dom hade fina kläder, att dom var fina i håret när dom hade klippt sig och en massa sånt men vafan gjorde det? Inte ett jävla skit! Dom klagade bara på mig. Varenda jävla dag. Jag var lydig och var aldrig elak mot nån men ändå var jag tvungen att må så dåligt pga alla fördomar om mig! Jag var ett psykobarn... Jag hatar inte folk men detta är ett stort jävla undantag. Jag hatar alla i klassen som gjorde mig illa, jag hatar precis varenda jävla lärare som jag har haft innan högstadiet. Mamma har fortfarande kontakt med en av dom har jag sett så jag funderar starkt att skriva ett stort jävla hatbrev till henne. Det kanske låter lite grymt men jag vill iaf att hon och MÅNGA fler ska fatta hur illa dom har gjort mig. Dom har skadat min själ så hårt att såren aldrig kommer kunna läkas. Just nu är den omplåstrad och mår bättre iaf. Jag gör mitt bästa för att gå vidare med mitt liv och jag behöver yttra mig för att kunna göra det. Jag kan helt enkelt inte hålla allt inne. Det mesta har kommit ut och det är en stor jävla lättnad att få slippa vära bördan själv. Det är så mkt lättare att öppna sitt hjärta hos sina närmaste vänner och få höra deras hostoria och dela smärtan än att ha sin egen inuti sig själv. Enligt mig är det en gåva som man måste ta vara på.
