Före och efter terapin

Det har inte funnits så mycket att säga nu för tiden eftersom mamma är på rätt väg till maximal stabilitet. De värsta tillfällena jag vet just nu är både innan och efter mammas terapi. Då blir hon stressad och uppjagad och blir väldigt lättirriterad. Så fort minsta lilla går fel så kan man förvänta sig ett sammanbrott - mer eller mindre! Just idag var väl ett lite mindre men det blev ett bråk mellan mamma och pappa. De brukar inte bråka ofta men i just det sammanhanget det gällde så hade mamma rätt! Pappa blev väl lite småsur och jag har ingen aning om vad han är på för humör nu. Jag kan läsa av mamma bättre än pappa. Pappa säger ingenting i dessa tillfällen och jag hatar verkligen när det blir så! Jag vill inte lägga mig i heller för då får jag ett slag i ansiktet - inte bokstavligen. Men idag kunde jag inte låta bli och bara säga åt dem att sluta bråka och bli sams! Det var absolut ingenting att bråka om och det blir bäst för alla om de bara håller sams.

Hoppas att både mamma och pappa mår bättre imorgon för jag tänker då inte haka upp mig på deras lilla bråk. Jag kunde lätt göra det och må dåligt själv och känna skuld men jag har absolut ingen anledning att tro att något är mitt fel. Det är inte mitt fel! 

Rädsla

Japp, det är precis det detta inlägg kommer handla om. Let's get on with it!

Idag blev det en liten sovmorgon just för att man ska åka iväg idag. Men jag kunde dock ha vaknat på ett lite skönare sätt. Jag har mitt rum precis bredvid hallen och mitt emot trappan till övervåningen så man hör ofta någon traska ner. Inget man vaknar av när man har haft det rummet sen man var kanske 9 år. Men sen hör man mamma halv-vråla lite:
- Vart är mina vinterskor?!
Bonk och stamp och klamp. Mamma skulle nämligen iväg till hennes terapi.
- Jag hittar dem inte!!
Just då tappar mamma förståndet och får panik. Men just den sorts panik hon fick nu har jag inte sett på flera månader så jag kommer aldrig vänja mig vid det. Hon tog på sig ett par joggingskor och bara rusade ut i snön och smällde igen dörren sjukt hårt och jag kunde rent utav känna hur hela undervåningen skakade! Hon gick in igen, smällde dörren lika hårt och började vråla om att hon inte kunde låsa upp bilen, sprang ut igen och jag har ingen aning om vad hon gjorde då och sprang in igen! Pappa kom lungt och sansat ner, hjälpte mamma att leta efter hennes vinterskor, han hittade dem, mamma var fortfarande i paniktillstånd. Nu var det för att hon inte skulle hinna parkera bilen och komma försent till terapin. Jag hörde att mamma nästan höll på att börja gråta för sin frustration.
- Förlåt att jag skrek, det är inte ditt fel, sa hon till pappa då. De gick ut igen men utan en smäll i dörren och pappa fick iväg dem. Nu har han åkt igen för att hämta hem mamma och jag hoppas att hon har lugnat ner sig för det var längesen jag var väldigt rädd för mamma! När hon skriker och har sig och lever om så blir jag rent utav livrädd. Men jag vet ändå innerst inne att det kommer gå över, allt kommer bli bra, det är inget att oroa sig för. Hade jag vågat så skulle jag bara ha hoppat ur sängen, gått ut till hallen och bara försökt lugna ner henne och hjälpt henne att leta efter skorna men jag ville inte få en massa elaka ord från henne slängda rakt i ansiktet på mig - inte idag! Inte när jag ska ha det så bra i Västerås. No way!

Jag kanske skriver ett mer positivt inlägg innan jag åker. Annars skriver jag imorgon när jag har vaknat, kommer nog hem mitt i natten och då kommer jag nog vara helt slut!

Måste bara tillägga att det är 15 cm snö här! Äntligen har den kommit!! Jag tänkte lägga in lite bilder på hur det ser ut utanför mitt hus just nu men datorn och mobilen vill inte samarbeta så jag kan inte föra över bilderna. Vi får ta det senare helt enkelt.

Hejdå så länge! :)

Mår mamma sämre?

Mamma har nyligen haft panik och ångest. Ganska kortvarig men det är lika jobbigt för det. Bror min ska vara utklädd till tomte i luciatåget han ska ha i skolan på torsdag, eller om det var fredag, jag vet inte. Hans klass skulle iallfall ha träning imorgon med kläder och självklart har vi ingen tomtedräkt! Vi lyckades däremot hitta en äckligt stor tomtedräkt åt honom som pappa och min morbror änvände när de var tomtar för Pelles skull. Vi fick fylla hela dräkten med kuddar och ta en massa bälten för att byxorna inte skulle ramla ner - haha! Halvkomisk situation i dramatiken. Hur ska man reagera?! Jag tänker inte reagera alls! Kanske skratta lite, det är väl det bästa man kan göra. Pelle vart en skitcool tomte, mamma lugnade ner sig, allt är bra! :)

Har dock börjat undra om mamma mår lite sämre nu? Hon har mått hur bra som helst den senaste veckan! Hon ska på terapi nästa vecka och då mår hon alltid ganska dåligt. Är ganska glad att jag ska åka bort just den dagen och sova bort hela nästa dag så mamma hinner återhämta sig. :)

RSS 2.0