The Saga of Malin

Mormor och morfar åkte nyss hem. Jag börjar vid det här laget frukta för morfars liv! Han har bara två tänder kvar på överkäken, han äter inte som han ska och han är vidrigt smal. Jag vet inte hur länge han har rökt men jag vet att han började någon gång då han var ung, idag är han 62. Jag får fruktansvärda bilder i skallen om hur tomt det skulle bli här utan morfar, utan hans sjuka humor, utan att höra hans politiska åsikter, utan att se honom spela på sin gitarr, t.o.m att vara utan hans vidriga fördomar. Men det är min morfar, fördomsfull men samtidigt kärleksfull. Jag kan bara sitta och vänta och se om man får höra något om KOL eller lungcancer snart... Jag är rädd! Jag ska aldrig någonsin dra så mycket som ett halsbloss ens! Jag är 17 år och har aldrig provat, har jag klarat så här långt in i mina tonår kan jag klara resten av mitt liv.

Jag har haft fullt upp idag men just nu har jag verkligen ingen lust att skriva om det för jag är på extremt dåligt humör! Varför då? Jo! Min käke gör FRUKTANSVÄRT ont!!!! Jag ska träffa en käkkirurg på onsdag. Jag har stått i kö till det i ungefär ett år och nu ska jag äntligen få träffa en läkare! Jag har haft lite problem med den under det senaste året. Den har knarrat och knakat och knäckts ibland och gjort fruktansvärt ont men just nu är det värst! Jag pallar inte! xD

Bryndís!!! Du är läkare! Hjälp mig?! :)



Ajajaj :(

Jag skrev igår om hur jag ser på mitt förflutna och att jag måste ta itu med saker som fortfarande finns kvar. Hur jag blev behandlad av mina föräldrar när jag var liten finns kvar. Eftersom mamma blev sjuk när brorsan föddes så har han alltid vara den söta lilla gulleplutten som skulle få ha det så bra som möjligt och jag blev behandlad som, ja jag vet inte vad! Han fick precis allt han ville ha, jag fick inget, bara om jag köpte det för mina egna pengar. Han fick aldrig skäll för något han gjort, mig skrek de rakt i ansiktet på. Så är det inte längre för vi har haft ett samtal innan om att det är så ledsna för hur de behandlade mig. Jag var älskad, helt klart. Det förklarade jag ju när jag skrev om mobbingen. Men brorsan var viktigare än mig. Han var fruktansvärt bortskämd förr och är det fortfarande. Nu för tiden när jag är ute på stan med familjen och mamma och pappa tänker köpa en liten grej åt mig som jag gärna vill ha så känner jag mig ofta så jäkla bortskämd och sa alltid: "Men jag kan köpa det för egna pengar!", då brukar jag i stort sätt vara pank men nej, de betalar. Fy fan vad jag hatar den känslan men jag blir samtidigt tacksam.



Brorsan ringde från sin kompis och sa att hans mobil som han har lånat från telia (hans mobil är på lagning) hade gått sönder när han tappade den i golvet. Det var pappa då som pratade med honom och jag var självklart nyfiken på vad de pratade om och tänkte: "Ja, men om han har haft sönder den, då måste vi ju betala jättemycket för den!" "Japp!" sa han då helt enkelt. Då blev jag arg och frågade irriterat varför han tog det så bra! Hade det varit jag, i brorsans ålder dessutom, så hade jag blivit sönderskälld och tvingad att stanna nere på mitt rum i timmar. Tystnad... mamma ropar och blir sur för att jag jämför mig själv med honom. Det sabbar min dag någorlunda och lite smådeprimerad blir man. Men efter ett tag kommer både mamma och pappa och ber om ursäkt igen för mina erfarenheter av hur jag blev behandlad. Det är jätteskönt att få ett förlåt från dem men det gör fortfarande ont. Jag slipper iaf plågas av tanken att jag jag var mindre värd men det kommer inte gå över på ett ögonblick.

Jag har en sjukt känslig mage och får ont för minsta lilla "konstiga" jag får i mig. Jag har ingen aning om vad den inte tål heller så då måste man ju ta reda på det, ellerhur? :) Jag är laktosintollerant och jag kan få en massa konstiga symtom efter att jag har fått i mig något sånt. De flesta får diarré av det men jag brukar oftast få extremt ont och magen bubblar väldigt mycket. Men om jag får i mig alldeles för mycket så kräks jag. Den allergin har jag haft hela livet men jag fick reda på det när jag var 12/13 år. Haha!



Fet mat är jag också väldigt känslig för! När mamma mådde som sämst och pappa jobbade kväll så orkade varken jag eller mamma laga mat så vi köpte skräpmat från McDonald's flera gånger i veckan!!! De har så sjukt mycket feta saker - friteringen är värst! Den blir jag väldigt dålig av! Mamma hade köpt chickenbits igår i närbutiken och jag stekte dem, åt dem och så var de friterade. Men inte alls lika mycket som dem på McDonald's eller Max. Men jag blev jättedålig under kvällen och mådde fortfarande väldigt dåligt när jag vaknade imorse så jag sjukanmälde mig. Nu mår jag bättre men det kunde ha varit bättre!



En till grej som jag kan få väldigt ont av är musik! Och det är inte negativt. Om jag lyssnar på en låt som jag rent utav älskar så får jag så himla ont i magen! Oftast är det fina/sorgliga ballader som gör att jag får ont. Jag har ingen aning om varför! Mitt hjärta kanske sitter i magen då... haha! Men jag har ett hjärta iallafall! Det spelar väl ingen roll var den är placerad någonstans? :)

"Identitetskriser". Just de orden får mig att tänka på hur mycket man förändras genom åren. Jag har haft faser då jag ska se ut si och så, göra si och så. Det har ingenting att göra med att vilja vara som alla andra. Jag ville alltid vara som alla andra när jag var mindre men ändå inte. Mycket av mitt yttre har med min musiksmak att göra. Det är väldigt personligt för mig! Hittar jag någon sorts musik som jag verkligen fastnar för så klär jag mig så som genren är för mig! Jag kan lyssna på en massa olika sorters musikstilar så jag är ganska mångsidig av mig. Nu är det mycket svart och rött och allmänt mörka färger som gäller! :) Får jag råd så ska jag skaffa fler nitsmycken.

Ska man kalla det för indentitetskris? Nej, det tror jag inte! Jag vet inte varför jag skriver om identitetskriser men jag "upptäckte" en låt med den titeln. Det är även dagens låt som jag lägger upp lite senare idag!

Idag är det min sista dag som 16åring! Jag som tyckte att jag nyss blev 16, men nej, det har gått ett helt år! Imorgon blir det pizzakväll! :)

En av de absolut finaste låtar jag någonsin har hört! Så sorglig!

You were so beautiful
Like a child, young and full of life
Seems a hundred years ago
You saw everything
So much more tragedy than good
You even watched the world grow cold

And even when your world was shakin'
Even when your breath was taken
Even when your blue eyes turned to gray

Small town debutantes and queens
Every woman has a name
Cocktail waitresses with dreams
Every woman has a name
And every girl whose love survives
A broken heart to stay alive
You signed your picture in the frame
Every woman has a name

......................................

Housewives cryin' on the phone
Every woman has a name
Sacred sisters all alone
Every woman has a name
And even on the coldest day
When the kids are gone, moved away
It's lonely now
There's no one there to hold your hand
And play

See it written on the grave
Every woman has a name

Jag kan se så många av mina familjemedlemmar i texten - död eller levande. Låten borde i min värld heta "Every human has a name" men den handlar egentligen om kvinnor som blir misshandlade av sina män. Men jag kan se en helt annan innebörd i låten från mitt eget perspektiv.

Hallå gott folk, till de få som läser... haha!

Jag känner en ny fysisk förändring hos mig själv. Mamma köpte D-vitaminer till mig, små gula kapslar som ska räcka i tre månader, som ska ge mig mer energi. Jag har tagit dem i 11 dagar nu och jag känner en stor skillnad! Jag blir trött på kvällarna nu och lägger mig senast 10 på kvällen, vaknar pigg på morgonen fast att det är kolsvart ute, äter en ordentlig frukost och drar iväg till skolan med ett bra humör. När jag kommer hem så brukar jag vanligtvis skita i läxorna för jag är så grymt trött och då gör jag dem i sista minuten - vilket är en urkass strategi! Nu gör jag de nästan direkt efter att jag kommit hem från skolan och det är så sjukt underbart när man blir klar med allt! Sweet life!

Just nu sitter jag och nötar med mitt hemprov i historia som ska vara inskickat till läraren 23:59 ikväll. Sen måste jag göra några små förändringar i min novell. Jag läste igenom den idag och jag märkte att jag hade några små slarvfel som ett tempusbyte och ett saknat dialogstreck. Fy mig! Till min hjälp har jag det absolut bästa som finns i denna planet - musik!!!!! Hur skulle man kunna leva utan den? Det går inte! Hade inte musiken funnits när jag mått som sämst så hade jag inte funnits vid det här laget. ;)

Everybody ha det bra!

Nu har jag varit seg med bloggandet igen. Fy mig!

Jag tänkte kanske skriva lite om gårdagen senare ikväll eller imorgon men just nu så tänkte jag skriva mer om människors syn på psykiskt sjuka och om hur man kan förändra sin livsstil.

Först och främst så blir jag nästan äcklad av hur mycket fördomar det finns mot psykiskt sjuka! Nu finns det ju mycket fördomar om allting så det är ju inget som kommer ändras, alla har fördomar mot något mer eller mindre. Men om man tänker efter, får man höra om någon som är psykiskt sjuk så blir man rädd och vill hålla sig ifrån den personen. Jag klandrar ingen för det, jag var rädd jag också! Men det som gör mig riktigt arg är när folk hör om ett mord som har begåtts och så tänker man: "Han/hon måste ju vara helt jävla sjuk i huvudet!" och då tror man att alla psykiskt sjuka är på exakt samma sätt och går runt och dödar folk! Så är det verkligen inte! En psykisk sjukdom är en störning i hjärnan, precis som att en förkylning är bakterier i kroppen. Man kan ha en ängels personlighet fast att man är psykiskt sjuk. Och sådana sjukdomar tas aldrig på allvar! Utan psykläkarna ger löften som de inte kan hålla, de sjuka får ingen hjälp och jag tror att det är det som leder till att de som är riktigt sjuka gör hemska saker och det är därför det är så många sjuka som tar sitt liv! En psykisk sjukdom kan vara dödlig! Det enda en anhörig kan göra är att finnas där, lyssna på personen, ge personen en kram, säg att du tycker om den personen, skämta med personen! Det kan vara stor hjälp till den som är sjuk!

Nu om livsstilen. Det är en väldigt individuell fråga så jag tänker utgå ifrån mitt perspektiv. Det gäller att vara stark! Man mår dåligt, det är helt omöjligt att må bra varje dag om man är en väldigt nära släkting som make, maka eller barn. Nu blev ju jag mobbad i skolan också, det gjorde även att jag mådde ännu sämre än vad jag egentligen skulle. Jag var väldigt liten också när mamma blev sjuk så jag förstod ju inte, utan jag gjorde det som folk bad mig att göra - vilket var alldeles för mycket, men jag fattade ändå inte! När jag kom upp till 12års åldern så mådde jag allt sämre och sämre och nu förstod jag varför. Det var nästan den jobbigaste perioden i mitt liv och jag blev självmordsbenägen, men jag kunde berätta allt för mina föräldrar trots att jag inte vågade ibland och de fanns alltid där. Högstadiet var också väldigt jobbigt, men då hade jag fått nya kompisar som jag litade helhjärtat på och berättade allt för. Sen hade jag en änglalik lärare som hjälpte mig jättemycket och följde med mig till kuratorn osv. Jag hatade att gå till kuratorn! Blev nästan tvingad till det först men de insåg väl att det inte funkade. I somras bestämde jag mig för att jag absolut inte ville må sådär dåligt igen! Jag var ute mycket mer och umgicks väldigt mycket med kompisarna och vaknade varje morgon med tanken "Yes! Det är en ny dag!". Jag blev gladare efter varje dag, jag och mamma hade seriösa och oseriösa konversationer om allt och inget. Det jag vill komma fram till här är att man aldrig ska ge upp! Men om man vill ha en förändring så måste man prata! Annars kommer ingenting att hända förutom att man får panik och ångest-attacker och bröstsmärtor för att man håller allt inom sig. Prata - för ditt eget bästa! Jag har ändrat min livsstil helt och hållet, jag har ändrat min klädstil, min attityd och framför allt så har jag bättre självfötroende. Allt det av att prata!

Tänk att vara en viking! Hur coolt skulle inte det vara? Att vara tuff och få plundra här och var! :D Däremot var väl inte kvinnans ställning på den tiden så bra och de fick inte göra så mycket och man plundrade mest för att försörja sig själv och sin familj men om man bortser från det. Vikingatiden har jag alltid tyckt varit intressant eftersom det är en nordisk historia. Vikingarna... jaadu!

Någon annan som fascineras av Vikingatiden? :)


Bild från http://www.elfwood.com/~samu/viking.3187707.html

Jag är så sugen på att färga håret igen - denna gång svart! Jag har varit svarthårig förr och jag saknar det faktiskt. :) Jag och Matilda var till stan igårkväll och då passade jag på att köpa svart hårfärg från Mood. De är billiga och bra, använder alltid den sorten. :)



Ska jag färga ikväll eller ska jag vänta? Jag vet inte varför jag tvekar. xD

Idag har bara varit en allmänt dålig dag helt enkelt. Jag mår bara extremt dåligt nu för jag känner mig så sliten och värdelös. Vänner som kommer och pratar med mig som sina problem och jag vet inte alls vad jag ska säga. Jag känner mig riktigt misslyckad. Tack Sandra, Lina och Celicia för att ni har lyssnat på mig under de senaste 24 timmarna.

Nattens andra ämne... hehe.

Nu ska jag vara sådär negativ igen. Fy mig! Men jag behöver skriva av mig lite. Mina väldigt små perioder av små små depressioner som vara i högst tre dagar börjar bli allt fler och jag vet inte om det är ett tecken på att jag är på väg mot en sämre period. Jag får ångest av skolan för att det är så mycket, jag kanske ska be om extra stöd. Och så är jag lite besviken. Det är ingen stor grej att haka upp sig på men jag tror att jag borde ge upp angående konserten för att det är helt omöjligt att få med sig någon efter att Jonna hoppade av. Jag har velat se Alice Cooper live sen i början av detta året så det är en enorm besvikelse. Jag måste bara säga att du kunde ha valt att hoppa av tidigare än oktober eftersom biljetterna måste bokas snart. Jag tänker inte gå in på fler detaljer, om du vill mig något så kontakta. Du är fortfarande min bästa vän men jag är bara lite besviken. Jag kanske gjorde fel nu och nämnde detta. Men eftersom att jag redan har skrivit om att du och jag skulle gå och att du skulle hoppa av så ser jag ingen anledning till att ta bort namnet. Jag kan byta till Bosse om du vill. Hehe... Men ja... Det är ändå ingen som läser bloggen ändå än väldigt få.

Nu ska jag sätta mig vid mitt skrivbord, tända några ljus, sätta på bra musik i min gigantiska stereo, ta på mig min pyjamas och bara gosa med filtar och mjukisdjur. Det sägs att man ska må bättre då när man är lite smått deprimerad. Tipset kommer från http://jjuno.blogg.se som är en blogg om självförtroende. En riktigt bra blogg tycker jag. Besök den!

Jag blev hemma idag igen. Jag blir nog hemma imorn också. Däremot pallade jag att åka på min gitarrkurs men på lite sämre humör. Jag är ensam tjej där och även äldst och vi är bara fem stycken. Alla andra är killar och den äldsta av dem är väl kanske 12-13 år och så går åldern ner till 10 ungefär. Det är en av dem som rent utav älskar att jävlas med mig. Han sätter sig alltid bredvid mig och ska skruva på min gitarr så den låter helt knäppt och dra på mina strängar när jag sitter och övar på min uppgift och säga hur jävla dum i huvudet jag är. Jag brukar vanligtvis vara lite omogen själv och ge tillbaka såna där "fula" kommentarer osv men de två senaste gångerna har jag inte varit på humör alls och fått utbrott på honom. Gången innan skrek jag "ungjävel" åt honom och idag försökte jag bara ignorera honom. Han gjorde allt för att få min uppmärksamhet, han stirrade på mig i evigheter, drog i mina strängar, försökte välta själva stativet med mitt papper på osv. Han är fan inte värd min uppmärksamhet. :) Jag tänker skriva ett nytt inlägg direkt efter detta för det jag vill prata om nu tycker inte jag passar bra i ett inlägg för det skulle bli för långt.

Jag har hört väldigt ofta från en massa folk: "Du kan inte förändra din mamma, men du kan acceptera hennes sjukdom..." etc. Idag slog tanken mig: "Varför säger alla så?!". Jag vill inte förändra min mamma. För mig är hon den perfekta mamman trots att alla har sina brister, självklart. Och nu är hon dessutom sjuk. Jag vill bara få bort den ur henne. Jag vill inte förändra henne. Jag vill bara att hon ska må bättre. That's all.

Jaa nu är det söndag och min absoluta välförtjänta helg är snart slut! Hlea veckan har jag slitit som ett djur för att komma ikapp i skolan och jag måste säga att jag har gjort ett riktigt bra jobb!! Det kanske låter som att jag skryter men det är mest fakta! Jag har stannat kvar i timmar efter skolan i bibliotekets "studierum" och pluggat och pluggat och pluggat och lyckats lämna in några uppgifter. Det är faktiskt väldigt extremt för att vara patetiska lilla mig. ♥ Men jag måste plugga en hel del idag med, jag tog hela gårdagen till att ta det lugnt och vila lite men nu lär jag sätta fart igen! Men innan jag börjar ska jag fortsätta med att skriva om tyska utbytet. Det går väldigt segt med det har jag lagt märke till och jag måste komma igång. ;)

Varför står det i min header "Livet med en psykiskt sjuk förälder" när jag nästan aldrig skriver om mamma? Jo för att...

♦ ... hon mår faktiskt väldigt bra nu för tillfället.
♦ ... jag hänger inte upp mitt liv på det utan jag vill leva mitt eget liv på egen hand.
♦ ... det finns faktiskt nästan ingenting att säga helt enkelt.

Men det är en sak jag så gärna vill ta upp här. I mars år 2000 blev hon sjuk. I den exakta sekunden min bror kom till världen blev hon jättesjuk. Jag var bara 7 år när det hände och jag fick leva ett liv som en vuxen människa. Men jag var ju så liten så jag förstod aldrig det! Jag uppfostrades ju som mammas och pappas duktiga lilla flicka som är omtänksam och hjälper till med allt som de ber om. Men den som fick mest ansvar var ju pappa, han jobbade ju och skulle hålla koll på hushållet. Det enda jag vägrade göra var att städa. Det hatade jag verkligen! Men att diska och hjälpa till med maten, att ta hand om Pelle gjorde jag jättegärna, så länge jag slapp byta blöja och ta hand om spyor. :)

Trots allt det så hade jag det ganska bra faktiskt, mina föräldrar älskade mig och fanns alltid där för mig (nu får man en liten tår i ögat xD). Jag blev mobbad i skolan fram till 7:an faktiskt. I 8:an och 9:an var det mer att alla retade mig men då var jag ju inte ensam och hade bättre självförtroende så jag tog inte åt mig och brydde mig inte helt enkelt. Men i lågstadiet och mellanstadiet blev man mobbad i stort sätt varje dag. Det var sällan jag kom hem och grät för jag skulle vara stark men ibland klarade jag bara inte av det och mamma och pappa kom direkt och tröstade mig. Mamma blev ofta riktigt förbannad och skällde ut lärare eftersom de tyckte att det var mitt fel, hon och pappa skrev brev tillsammans och skällde ut dem, en gång hotade hon faktiskt med att polisanmäla skolan. Hon jobbade i skolan också i ett år trots hennes tillstånd och eftersom jag hade mamma där så var det ingen som vågade hoppa på mig. :)

Men det jag skulle komma till är att efter 6 år så fick hon en diagnos. 6 långa jävla år! Från början hade hon en kanonbra läkare som tog hand om henne på rätt sätt, gav henne rätt mediciner och stöd. Men självklart så skulle han/hon (jag kommer inte ihåg vem som var hennes läkare då... hahaha!) sluta så hon fick vänta i 8 månader på en ny. Den läkaren lovade att göra henne frisk på 2 år. Men hon sket fullständigt i henne, svarade inte på hennes telefonsamtal, gav henne fel mediciner som hon nu inte kan sluta med, gav henne fel terapi som inte hjälpte ett skit. Jag fick ofta lust att kontakta den där läkaren och skälla ut henne rejält! Men jag aldrig chansen till det.

2,5 år gick och inte fan mådde hon bättre eller! Men av någon anledning för bara någon månad sen så fick hon en ny läkare bara sådär som faktiskt verkar vara jättebra! Nu får hon rätt mediciner igen, rätt terapi och jag har aldrig sätt mamma må så bra som hon gör nu! Det går neråt ibland när hon blir stressad men det får man ju stå ut med.

Det är det jag försöker förmedla, att bara för att man har en psykiskt sjuk som är nära så behöver det inte vara öken. De flesta kanske missbrukar alkohol och droger vilket gör det mycket jobbigare och jag har sån tur att mamma håller sig undan från det och blir äcklad av att se sånt. Men det är upp till dig själv! Hur vill du leva ditt liv? Vill du må bra? Prata med någonsom du litar på, bara strunta i det som händer och tänk på bara dig själv och vad du vill göra och gör det! Det blev ganska mycket ändå... Väldigt mycket inblick på mitt liv men ändå väldigt kortfattat. Men nu har jag iallafall gett min header lite liv. :P

Kram!

Jag har varit extremt dålig på att blogga den senaste tiden! Men jag har varken haft tid eller ork till det nu. :/ Har så mycket i skolan och har varit sjuk hela veckan men jag ska försöka bli bättre på det. :)

Hela veckan har jag bara suttit och segat och kollat på en massa Johnny Depp-filmer. Hans snygghet får hela mig att smälta! ^^ Men om jag ska vara ärlig så är Captain Jack Sparrow den absolut bästa rollen han har spelat någonsin!



Mmmmmmm snygging!!!!!!!! Mumma! ♥
Neejdå jag är absolut inte besatt! :) Jag lovar! *host*

Såg att Celicia hade lagt upp Hatar, älskar på youtube. Lyssna på texten så förstår man hur otroligt stark Nanne är. <3



Denna låten inspirerar mig sjukt mycket! Den handlar om Nannes mamma som missbrukade alkohol och droger för över 10 år sen och har varit nykter och fri från droger sen dess. Min mamma är verkligen ingen som super sig full och tar droger osv men hon är tvungen att ta massvis med piller dagligen för att överleva! Hon är ständigt trött och sover bort halva dagen och man får mycket mer ansvar och ibland sliter det något så fruktansvärt. Det är så mycket mer i det som jag inte orkar ta upp nu.

Tack Nanne för att du ger mig inspiration och styrka!
Tack mamma för att du fortfarande lever!

Efter en stor upplevelse igår i Stockholm så får jag stor lust till att börja hissa och dissa i bloggen. Och det är så många andra som gör det så då kan väl jag lika gärna göra det med. :) Det verkar kul!

Hiss:
* Busschauffören på sgsbussen - förklarar senare
* Min familj
* Gröna lund
* Gävle

Diss:
* Sgsbussen - förklarar senare
* Rökare
* Fyllon
* Träningsvärk!

Började med denna för att när jag och Jonna skulle kliva på bussen till Stockholm igår så sa chauffören att mitt namn inte stod med på listan trots att jag hade bokat över en vecka innan! Men han lät oss åka med ändå och gav oss en returbiljett så vi kunde ta 18:30-bussen tillbaka sen. Vi tänkte att om vi går tidigt från Gröna lund så skulle vi hinna gå på bussen innan den blev full. När vi kom till terminalen så såg vi på anslagstavlan att bussen skulle åka från gate 17 så vi satte oss där i ungefär en timme och väntade. Bussen brukar liksom komma en kvart innan den åker och den gjorde aldrig det så jag gick ner för att kolla anslagstavlan igen och då stod det absolut ingenting om Gävle-bussen så jag och Jonna fick mer eller mindre panik och sprang runt och frågade allt och alla om den bussen men ingen visste nånting så när den var halv så gick Jonna till informationen och frågade och hon fick stå i kö i fem minuter och då sa dom att dom hade ändrat det i sista minuten till 18:32 från gate 11 och när vi fick veta det så hade bussen åkt för 1 minut sen!!!! Och det var sista bussen hem så vi fick ännu mera panik och blev jättefrustrerade så jag ringde mamma och sa det att sista bussen hade åkt från en annan gate utan att vi visste det så min fina familj kom och hämtade oss. ♥ Efter att ha skjutsat hem Jonna så var vi kanske hemma vid 0:40 eller nåt när vi egentligen skulle ha varit hemma 20:40. Har aldrig mått så bra av att vara hemma i Gävle igen. Gamla, lilla, hederliga Gävle forever in my heart. Här kan jag stanna för alltid!