The Saga of Malin

Nu har jag varit seg med bloggandet igen. Fy mig!

Jag tänkte kanske skriva lite om gårdagen senare ikväll eller imorgon men just nu så tänkte jag skriva mer om människors syn på psykiskt sjuka och om hur man kan förändra sin livsstil.

Först och främst så blir jag nästan äcklad av hur mycket fördomar det finns mot psykiskt sjuka! Nu finns det ju mycket fördomar om allting så det är ju inget som kommer ändras, alla har fördomar mot något mer eller mindre. Men om man tänker efter, får man höra om någon som är psykiskt sjuk så blir man rädd och vill hålla sig ifrån den personen. Jag klandrar ingen för det, jag var rädd jag också! Men det som gör mig riktigt arg är när folk hör om ett mord som har begåtts och så tänker man: "Han/hon måste ju vara helt jävla sjuk i huvudet!" och då tror man att alla psykiskt sjuka är på exakt samma sätt och går runt och dödar folk! Så är det verkligen inte! En psykisk sjukdom är en störning i hjärnan, precis som att en förkylning är bakterier i kroppen. Man kan ha en ängels personlighet fast att man är psykiskt sjuk. Och sådana sjukdomar tas aldrig på allvar! Utan psykläkarna ger löften som de inte kan hålla, de sjuka får ingen hjälp och jag tror att det är det som leder till att de som är riktigt sjuka gör hemska saker och det är därför det är så många sjuka som tar sitt liv! En psykisk sjukdom kan vara dödlig! Det enda en anhörig kan göra är att finnas där, lyssna på personen, ge personen en kram, säg att du tycker om den personen, skämta med personen! Det kan vara stor hjälp till den som är sjuk!

Nu om livsstilen. Det är en väldigt individuell fråga så jag tänker utgå ifrån mitt perspektiv. Det gäller att vara stark! Man mår dåligt, det är helt omöjligt att må bra varje dag om man är en väldigt nära släkting som make, maka eller barn. Nu blev ju jag mobbad i skolan också, det gjorde även att jag mådde ännu sämre än vad jag egentligen skulle. Jag var väldigt liten också när mamma blev sjuk så jag förstod ju inte, utan jag gjorde det som folk bad mig att göra - vilket var alldeles för mycket, men jag fattade ändå inte! När jag kom upp till 12års åldern så mådde jag allt sämre och sämre och nu förstod jag varför. Det var nästan den jobbigaste perioden i mitt liv och jag blev självmordsbenägen, men jag kunde berätta allt för mina föräldrar trots att jag inte vågade ibland och de fanns alltid där. Högstadiet var också väldigt jobbigt, men då hade jag fått nya kompisar som jag litade helhjärtat på och berättade allt för. Sen hade jag en änglalik lärare som hjälpte mig jättemycket och följde med mig till kuratorn osv. Jag hatade att gå till kuratorn! Blev nästan tvingad till det först men de insåg väl att det inte funkade. I somras bestämde jag mig för att jag absolut inte ville må sådär dåligt igen! Jag var ute mycket mer och umgicks väldigt mycket med kompisarna och vaknade varje morgon med tanken "Yes! Det är en ny dag!". Jag blev gladare efter varje dag, jag och mamma hade seriösa och oseriösa konversationer om allt och inget. Det jag vill komma fram till här är att man aldrig ska ge upp! Men om man vill ha en förändring så måste man prata! Annars kommer ingenting att hända förutom att man får panik och ångest-attacker och bröstsmärtor för att man håller allt inom sig. Prata - för ditt eget bästa! Jag har ändrat min livsstil helt och hållet, jag har ändrat min klädstil, min attityd och framför allt så har jag bättre självfötroende. Allt det av att prata!